Och flyttlasset går till...

...För 1,5 år sen ungefär, var jag så glad, för att vi skulle flytta "hem". Hem hit där jag är uppvuxen, där allt är lugnt och skönt med barnens mormor och morfar på gångavstånd. Men det blev inte så att jag hittade hem. Inte den gången heller. Och efter att ha ältat det om och om igen med de stackars väninnorna, och grubblat och funderat till långt in på nätterna, så kom vi fram till att det var dags att röra på sig igen.

Första alternativet var att stanna kvar här, men byta bostad. Vi hade en perfekt lägenhet på gång, lite som ett radhus, med egen ingång och två våningar. Jättefint, men inte helt rätt.

Vi kollade på hus utåt landet till - det kanske var meningen att vi skulle bli lantisar . Jag har ju alltid velat bo så att jag kan ha möjlighet att oldla och ha lite djur. Men det var inte heller helt rätt, maken kände att det inte alls var det han ville.

Så vad ville vi då? Jag hade en tanke, men vågade knappt formulera den för mig själv. För det var ju jag som ryckt upp oss ur det invanda förra gången. Det var ju jag som ville flytta hit till torslanda. Inte kunde jag väl erkänna att det kanske möjligen var fel? Att det var just där vi var som var hemma? För så kändes det. Jag saknade inte vår lägenhet - den var ett råtthål. Men området, stadsdelen, närheten till centrum och allt annat. Det var där vi ville bo ju! Det är ju Mölndal som är "hemma"!

Så telefonsamtal gjordes, och ett tu tre så hade vi en fyra i mölndal. Och nu är vi så glada - för vi får komma hem igen Och att maken är så glad att han lovat mig både ny säng och ny soffa till den nya lägenheten - det är ju bara en bonus!