Tag 3 betala för 2

Ja, som om det inte räckte med att vara irriterad på Lindex, så måste jag nu också vara lite förbannad på mina barn. Jag försöker hålla det inom mig, men här, på bloggen pyser det ut.
De bara bråkar. Och bråkar. Och bråkar. Och gnäller med värsta gnällrösten, och klagar.
Nu har jag skickat ut dem. De stora ville inte ta med sig Leo, men till sist tvingade jag dem, för han skrek så himla högt. Fy fasen vad jobbigt det är med de där höga tonerna. Det är jobbigt för flickorna också, som får släpa påvärldens värsta lillebror.

Min mamma var här en snabbis och fikade, och då pratade vi just om ovanstående. Det är så svårt att vara vuxen och försöka döma i alla deras konflikter. En av flickorna känner sig allt som oftast orättvist behandlad, och jag förstår hennes känsla helt och fullt, för jag kände likadant när jag växte upp. Jag kände att jag sällan blev trodd, och min bror kom undan med väldigt mycket elakheter, även under de sista åren vi bodde hemma. (han insåg ganska fort att det fungerade utmärkt att blåneka, då kom han undan med vad som helst) Det var jobbigt ett tag, att undvika att vara hemma när mamma och pappa jobbade för att undvika konflikter.
Men det är gammalt nu. Poängen är att jag kan förstå känslan hos dottern. Men - likt min mamma för 15 år sen - hur skall jag kunna döma rättvist i en konflikt jag inte är insatt i? Hur skall jag kunna veta vem som började, när bråket började på väg hem från skolan? Tala gärna om det, den som vet.

(nä, nu retar jag upp mig ändå. nästa gång vi ses olle kan du faktiskt be om ursäkt, iallafall för alla de gånger du slog mig jättehårt när mamma inte var hemma, och sen nekade, trots att jag hade blåmärken)

Ja, nu är de ute alla tre, och här hemma är det otroligt tyst och skönt. En stund.

Dagens middag: Vegolasagne med spenat och tomatsås. Den är så god så jag tror jag lägger upp receptet imorgon.