Ja här sitter jag nu på mitt jobb (ett mkt sporadiskt och tillfälligt jobb, inte mitt "riktiga" extrajobb) och har det lungt och skönt! Egentligen borde jag göra nåt vettigare, men det har jag ingen lust med. Sjukdomarna verkar ge med sig nu iom en härlig kur med kåvepenin (för er som missat hade jag först magsjuka, sen en superinflammerad mun och sist halsfluss) men aptiten är fortfarande som bortblåst. Inte för att det gör något, ty här finns att ta av. Det enda jobbiga är att jag måste ju äta nåt för att orka med livet, men det är så svårt att hitta något jag kan tänka mig att få i mig. sånt jag gillar i vanliga fall känns mest bläääää nu. Linser, tex. Urk. Bönor - blä. Om de inte ligger i en chiliconcarne som äts med tortillachips, de med chili från Netto. Finn fem fel i den meningen, liksom.
Jag får i mig vissa naturdiet-shaker iaf, och det är alltid nåt. Det jobbiga här är att jag har fördomar mot folk som äter sånt. Folk som använder den typen av produkter är tjocka kvinnor som jobbar i vården och som är för lata för att träna och äta rätt. Ofta bor de i mindre kommuner.
Ehhhm... vänta nu. Finn fem fel i DEN meningen! Eller likheter om man så vill. Hjälp!
Kanske dags att ta en stund och rannsaka mig själv? Vem har jag blivit? Varför blev det så? Vem vill jag vara? Hej trettioårskris! ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar