Jag skulle skriva en skoluppgift. I flera veckor skulle jag skriva en skoluppgift.
Den var inte särskilt svår. Dett var inget nytt, utan saker jag läst om tidigare.
Och ändå kunde jag inte skriva den. Jag kan fortfarande inte skriva den. Tanken på att skriva den får strupen att snöras ihop, och jag vet ärligt talat inte varför - varför just denna uppgift?
Jag skrev en annan, för samma lärare. Det gick bra. trots att den var kanske tre gånger så stor som den jag aldrig skrev. jag gjorde två till, i grupp.
Det är bara denna första som inte kan bli skriven, av nån anledning.
En av kvällarna när jag skulle skriva så känder det som om jag skulle gråta av bara tanken på att sätta mig vid datorn. Så jag gjorde inte det.
Istället tog jag med min äldsta dotter ut i skogen - våran egen promenad som bara vi går. Där man kan lyssna på hur tyst det är, och hur de olika årstiderna luktar.
Grön rehab. så här såg det ut:
Det sista dagsljuset
Att följa en stig rätt in i mörkret är en särskild upplevelse - vad finns där framme? Det här är en perfekt illustration över hur jag ser på mitt liv just nu
Johanna hittar ett löv större än hennes ansikte
På toppen av berget fanns det lite ljus kvar - vi som trodde allt var mörkt!
Nu har mörkret lagt sig över staden - men vi är inte rädda.
Vi följer den vanliga välkända stigen.
Mitt i skogen har nän satt upp en gunga - när man minst anar det händer det nåt roligt och spännande!
Mamma leker med nya kameran hon fick av morfar - johanna väntar tålmodigt.
Mamma - tänk att vi var i Mölndal hela tiden, fast mitt i skogen!
Ja, tänk att vi har sån tur, att vi har en sån oas mitt i centrum. Och fast allt ser spännande och annorlunda ut i mörkret, kan man vara trygg i att det egentligen är precis som vanligt - hemma, här i vår stad.
Slutsats: Det är alla gånger bättre att gå ut i skogen en mörk kväll och vara här i nuet, än att försöka skriva en uppgift som inte vill bli skriven. En uppgift som i det långa loppet inte förändrar vare sig mitt liv eller nån annans. Livet är kort och skört, och jag måste prioritera det som är viktigt, och försöka att göra saker som får mig (och barnen) att må bra och vara lyckliga - för det vinner alla på i det långa loppet - jag, barnen, min lärare, mitt framtida yrkesliv och samhället i stort.
