En fin man har jag hos mig. Jag vill gärna säga att han är min, men det är han ju inte. För även om vi är gifta så är han ju sin egen. Han är omtänksam och snäll, egoistisk och envis, sträng och hård, "låt-gå" och känslig - allt i ett! Han är ett stort barn - eller tonåring snarare, samtidigt som han är en klippa - min klippa, min trygga punkt i tillvaron. Han som står stadigt när alla andra faller.
Han lagar mat och tvättar barn, han byter däck och spelar gitarr.
Om jag fick göra om allting, så hade jag ändå valt honom. Eller låtit mig bli vald av honom. På gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar